Kronprinsessan Victorias landskapsvandring genom Brösarps backar.
Länsstyrelsen hade bjudit in allmänheten att följa med på kronprinsessan Victorias vandring och aktiviteter på norra Österlen. Det var också en ansenlig mängd medvandrare denna härliga junitisdag. Jag valde att möta upp när sällskapet närmade sig avslutningen av dagen vid Brösarps station. Där fanns scouter som överraskade Victoria bland annat med en blindlek. Även stationspersonalen fick en liten stund med kronprinsessan.
Foto över Verkeåns dalgång taget av Rumi Geiger.
Att bo nära naturen är bra. Det är därför vi flyttade hit till Brösarp, till skogarna, backarna, bäckarna … hedarna, hagarna, havet … till utsikten och vidderna … till de vilda bären och svampskogarna. Egentligen behöver vi ingen forskning för att förstå att man mår bra i denna miljö. Det känner vi ju redan med hela kroppen. Men det är ändå kul att få lite medhåll. Och tydligen ökar barns inlärningsförmåga när de får vistas bland buskar och träd.
Det finns gott om hedmark med nypon runt Brösarp.
Detta lilla bär glöder så här års ikapp med höstens rödsprakande löv. Det toppar i stort sett alla listor över den mest C-vitaminrika råvaran som finns. I färsk form innehåller det uppåt 25 gånger mer askorbinsyra än en apelsin; hela 1 400 mg vitamin C per 100 gram. I torkad form kan det komma upp i nästan hälften. Men när det når dagligvaruhandeln i form av utspätt pulver är det inte mycket kvar av de enorma kvantiteterna.
Kungsmölle är en av två välbevarade kvarnar längs Backaleden och Skåneleden.
Ibland är man något utan att veta om det. Häromveckan sprang jag på ordet ”plogga”. Det är en sammansättning av plocka och jogga och betyder att man plockar skräp samtidigt som man joggar. Det har jag förvisso alltid gjort så det nypåhittade ordet spelar mindre roll för min egen del. Men för naturen kan det spela stor roll.
”Mamma titta! En sopp!
En ovanligt mild oktoberlördag tog vi lördagsgodiset med oss ut i skogen. Målet var att komma hem med svamp; kanske fanns återigen trattkantareller på vårt gamla fina svampställe?
Men det färgglada sockret låg mer i fokus än svampletandet till en början. Det skulle jämföras, bytas och prasslas en del innan vi kunde sänka blicken och leta svamp. Treåringen hittade massor. Han hoppade från tuva, till stubbe och utropade entusiastiskt – Här, mamma! Tyvärr inget som vi med vår skrala svampkunskap kunde slå fast som ätlig svamp.
Femåringen blev på samma sätt lika glad varje gång hon hittade en tordyvel. Flera små svarta glänsande skalbaggar fick längs vägen täcken, mat och kompisar av vår djurglada dotter. Vår äldste började däremot tappa modet. Efter att ha vandrat runt i nära en timme utan att vi hittat något som var ätbart började hoppet tryta. Skogen som sträcker ut sig mellan Brösarp och Eljaröd brukar annars vara ett säkert kort för såväl blåbär som svamp och skogshallon.
– Det här är ju ingen svampskog mamma. Det är en tordyvelskog, konstaterade femåringen medan vi gick tillbaka ut på grusvägen igen och tog sikte på bilen.
Men så lyste en ensam liten gul kantarell precis i vägkanten. Jubel. Eftersom barnen vet vid det här laget att en kantarell sällan står helt ensam satte de fart in i skogen igen med blicken fäst mot marken. Det dröjde inte länge förrän barnen hittade fler gula kantareller och plötsligt hade svampskogen levererat igen.
Kantarellerna räckte till flera rejäla svampmackor där hemma. Till den femte familjemedlemmen, den yngsta, är det ännu inte lönt att göra svampmacka. Han letar hellre än äter.
/Malin
Till slut fann vi massor av kantareller.
Svampskogen mellan Brösarp och Eljaröd brukar vara ett säkert tillhåll för god svampskörd.
