Det finns gott om hedmark med nypon runt Brösarp.
Detta lilla bär glöder så här års ikapp med höstens rödsprakande löv. Det toppar i stort sett alla listor över den mest C-vitaminrika råvaran som finns. I färsk form innehåller det uppåt 25 gånger mer askorbinsyra än en apelsin; hela 1 400 mg vitamin C per 100 gram. I torkad form kan det komma upp i nästan hälften. Men när det når dagligvaruhandeln i form av utspätt pulver är det inte mycket kvar av de enorma kvantiteterna.
Kungsmölle är en av två välbevarade kvarnar längs Backaleden och Skåneleden.
Ibland är man något utan att veta om det. Häromveckan sprang jag på ordet ”plogga”. Det är en sammansättning av plocka och jogga och betyder att man plockar skräp samtidigt som man joggar. Det har jag förvisso alltid gjort så det nypåhittade ordet spelar mindre roll för min egen del. Men för naturen kan det spela stor roll.
”Mamma titta! En sopp!
En ovanligt mild oktoberlördag tog vi lördagsgodiset med oss ut i skogen. Målet var att komma hem med svamp; kanske fanns återigen trattkantareller på vårt gamla fina svampställe?
Men det färgglada sockret låg mer i fokus än svampletandet till en början. Det skulle jämföras, bytas och prasslas en del innan vi kunde sänka blicken och leta svamp. Treåringen hittade massor. Han hoppade från tuva, till stubbe och utropade entusiastiskt – Här, mamma! Tyvärr inget som vi med vår skrala svampkunskap kunde slå fast som ätlig svamp.
Femåringen blev på samma sätt lika glad varje gång hon hittade en tordyvel. Flera små svarta glänsande skalbaggar fick längs vägen täcken, mat och kompisar av vår djurglada dotter. Vår äldste började däremot tappa modet. Efter att ha vandrat runt i nära en timme utan att vi hittat något som var ätbart började hoppet tryta. Skogen som sträcker ut sig mellan Brösarp och Eljaröd brukar annars vara ett säkert kort för såväl blåbär som svamp och skogshallon.
– Det här är ju ingen svampskog mamma. Det är en tordyvelskog, konstaterade femåringen medan vi gick tillbaka ut på grusvägen igen och tog sikte på bilen.
Men så lyste en ensam liten gul kantarell precis i vägkanten. Jubel. Eftersom barnen vet vid det här laget att en kantarell sällan står helt ensam satte de fart in i skogen igen med blicken fäst mot marken. Det dröjde inte länge förrän barnen hittade fler gula kantareller och plötsligt hade svampskogen levererat igen.
Kantarellerna räckte till flera rejäla svampmackor där hemma. Till den femte familjemedlemmen, den yngsta, är det ännu inte lönt att göra svampmacka. Han letar hellre än äter.
/Malin
Till slut fann vi massor av kantareller.
Svampskogen mellan Brösarp och Eljaröd brukar vara ett säkert tillhåll för god svampskörd.
Utsikten från Brösarps norra backar är lika storslagen som hänförande.
Det är knäpp tyst. Inte en vindpust någonstans så långt örat räcker. Det enda vi hör är syrsorna spela. Solen har inte riktigt gått upp ännu så vi ligger kvar i sovsäckarna efter en riktigt god natts sömn. Efter ett tag hör vi första kon råma i fjärran och strax svarar en annan från andra hållet. Ljuden vi hör kan resa långväga denna gryning och eftersom vi är högst upp på backarna hör vi allt från flera kilometers håll.
Slutligen var det yngste sonens tur att följa med ut och tälta och vandra i Brösarps backar. Vi tänkte att vi skulle välja en spännande plats inte alltför långt bort, dels för att han är tre år och dels för att vi bara hade två och en halv timme på oss innan solen skulle gå ner. Därför blev det Brösarps norra backar.
– Wow! Vad heter de här bergen pappa? frågade treåringen när han såg utsikten efter första lilla kullen.
– Vänta du tills vi kommer längre upp, svarade jag.
Vi började bestigningen nerifrån, från den nedre parkeringen längs den blå Glimmebodaleden. Men där slutade vi också följa de markerade stigarna och slog in på en egen väg. Vi bestämde oss för at mer eller mindre gå rakt upp. Planen är att äta björnbär längs vandringen.
När vi är drygt halvvägs uppe tar vi paus i aftonsolen och äter vår kvällsmat i sällskap med islandshästarna som nyfiket betraktar oss från nära håll.
– Vad heter det här berget pappa? frågar sonen ännu en gång.
– Det är fortfarande Brösarps backar. Och det är inga berg. Det är kalkhaltiga sand- och modominerade avlagringar från istiden, försöker jag förklara.
Vi fortsätter vår strävan uppåt, genom knähög lilla ljung, och till slut kommer vi upp till utsiktsplatsen. Vyn över Verkeåns dalgång är fullkomligt bedårande. Men vi fortsätter bort mot gamla grustaget.
Ett vandrande par står och betraktar de stolta fjällskivlingarna på heden. Själva tänker vi att ”de plockar vi med oss hem i morgon”.
Natten är sval och som sagt knäpp tyst. Inte ett ljud hörs. När solen stiger upp packar vi ihop, plockar lite fjällskivling och beger oss hemåt.
September från sin bästa sida.
/Fabian
Vi började vandringen från den nedre parkeringen längs Glommebodaleden.
Islandshästarna gör oss sällskap till kvällsmaten.
Islandshästarna verkar trivas i kvällssolen.
Glimmebodaleden är kraftigt kuperad. Antingen går det upp eller ner.
Utsikten är flera mil från toppen av Brösarps backar.
Vi väljer basläger vid gamla grustaget i norra backarna.
Stolta fjällskivlingar gör oss sällskap hem.
I Brösarp är det tradition att storken kommer med bebisarna.
Det anses vara en gammal myt från en svunnen tid, men i Brösarp är det faktiskt sant. Storken kommer med de nyfödda barnen. Förr i tiden var storken en symbol för lycka och välstånd och den var utbredd över i stort sett hela Europa. Eftersom få fåglar är så stora att de skulle orka bära en liten bebis i näbben är det kanske inte så konstigt att man kombinerar storkens storlek med dess lyckobringande anseende, och låter sägnen sprida sig över 1800-talets Europa.
Men i takt med att människan dikade ut och omformade det gamla kulturlandskapet försvann storkarna alltmer, och så sakteliga började myten dö ut. Någon gång har den dock återuppstått igen. I varje fall i Brösarp, och exakt när vet vi inte. Vi vet bara att storken faktiskt kommer med de nyfödda spädbarnen, och har så gjort i flera decennier.
Egentligen är det inga konstigheter. När det föds ett barn i Brösarp sitter det nämligen en stork med en bebis i ett litet knyte i munnen någonstans på huset när de nyblivna föräldrarna kommer hem från BB. Och så har det gjort i fyra decennier. Ingen vet längre vem som började med denna nygamla tradition i byn. Men det vi vet är att både grannar och vårdcentralen i byn drar sina strån till stacken, och att det inte är en myt att storken kommer med de nyfödda bebisarna.
/Fabian
