Nyheter

Vandra i Brösarps backar – sensommarkväll och morgonrodnad

Utsikten från Brösarps norra backar är lika storslagen som hänförande.

Utsikten från Brösarps norra backar är lika storslagen som hänförande.

Det är knäpp tyst. Inte en vindpust någonstans så långt örat räcker. Det enda vi hör är syrsorna spela. Solen har inte riktigt gått upp ännu så vi ligger kvar i sovsäckarna efter en riktigt god natts sömn. Efter ett tag hör vi första kon råma i fjärran och strax svarar en annan från andra hållet. Ljuden vi hör kan resa långväga denna gryning och eftersom vi är högst upp på backarna hör vi allt från flera kilometers håll.

Slutligen var det yngste sonens tur att följa med ut och tälta och vandra i Brösarps backar. Vi tänkte att vi skulle välja en spännande plats inte alltför långt bort, dels för att han är tre år och dels för att vi bara hade två och en halv timme på oss innan solen skulle gå ner. Därför blev det Brösarps norra backar.

– Wow! Vad heter de här bergen pappa? frågade treåringen när han såg utsikten efter första lilla kullen.

– Vänta du tills vi kommer längre upp, svarade jag.

Björnbär – fördelen att vandra i Brösarps backar

Vi började bestigningen nerifrån, från den nedre parkeringen längs den blå Glimmebodaleden. Men där slutade vi också följa de markerade stigarna och slog in på en egen väg. Vi bestämde oss för at mer eller mindre gå rakt upp. Planen är att äta björnbär längs vandringen.

När vi är drygt halvvägs uppe tar vi paus i aftonsolen och äter vår kvällsmat i sällskap med islandshästarna som nyfiket betraktar oss från nära håll.

– Vad heter det här berget pappa? frågar sonen ännu en gång.

– Det är fortfarande Brösarps backar. Och det är inga berg. Det är kalkhaltiga sand- och modominerade avlagringar från istiden, försöker jag förklara.

Vi fortsätter vår strävan uppåt, genom knähög lilla ljung, och till slut kommer vi upp till utsiktsplatsen. Vyn över Verkeåns dalgång är fullkomligt bedårande. Men vi fortsätter bort mot gamla grustaget.

Ett vandrande par står och betraktar de stolta fjällskivlingarna på heden. Själva tänker vi att ”de plockar vi med oss hem i morgon”.

Natten är sval och som sagt knäpp tyst. Inte ett ljud hörs. När solen stiger upp packar vi ihop, plockar lite fjällskivling och beger oss hemåt.

September från sin bästa sida.

/Fabian

Vi började vandringen från den nedre parkeringen längs Glommebodaleden.

Vi började vandringen från den nedre parkeringen längs Glommebodaleden.

Islandshästarna gör oss sällskap till kvällsmaten.

Islandshästarna gör oss sällskap till kvällsmaten.

Islandshästarna verkar trivas i kvällssolen.

Islandshästarna verkar trivas i kvällssolen.

Glimmebodaleden är kraftigt kuperad. Antingen går det upp eller ner.

Glimmebodaleden är kraftigt kuperad. Antingen går det upp eller ner.

Utsikten är flera mil från toppen av Brösarps backar.

Utsikten är flera mil från toppen av Brösarps backar.

Vi väljer basläger vid gamla grustaget i norra backarna.

Vi väljer basläger vid gamla grustaget i norra backarna.

Stolta fjällskivlingar gör oss sällskap hem.

Stolta fjällskivlingar gör oss sällskap hem.

Här kommer storken med bebisarna

I Brösarp är det tradition att storken kommer med bebisarna.

I Brösarp är det tradition att storken kommer med bebisarna.

Det anses vara en gammal myt från en svunnen tid, men i Brösarp är det faktiskt sant. Storken kommer med de nyfödda barnen. Förr i tiden var storken en symbol för lycka och välstånd och den var utbredd över i stort sett hela Europa. Eftersom få fåglar är så stora att de skulle orka bära en liten bebis i näbben är det kanske inte så konstigt att man kombinerar storkens storlek med dess lyckobringande anseende, och låter sägnen sprida sig över 1800-talets Europa.

Men i takt med att människan dikade ut och omformade det gamla kulturlandskapet försvann storkarna alltmer, och så sakteliga började myten dö ut. Någon gång har den dock återuppstått igen. I varje fall i Brösarp, och exakt när vet vi inte. Vi vet bara att storken faktiskt kommer med de nyfödda spädbarnen, och har så gjort i flera decennier.

Egentligen är det inga konstigheter. När det föds ett barn i Brösarp sitter det nämligen en stork med en bebis i ett litet knyte i munnen någonstans på huset när de nyblivna föräldrarna kommer hem från BB. Och så har det gjort i fyra decennier. Ingen vet längre vem som började med denna nygamla tradition i byn. Men det vi vet är att både grannar och vårdcentralen i byn drar sina strån till stacken, och att det inte är en myt att storken kommer med de nyfödda bebisarna.

/Fabian

Sveriges Radio: I Brösarp kommer storken med bebisarna

Drottningstenen och Blanka av Namur

Drottningstenen och Blanka av Namur.

Drottningstenen och Blanka av Namur.

Vi känner oss som Indiana Jones i jakten på en försvunnen skatt där vi tränger oss igenom den snåriga skogen. Sällan har jag sett så mycket björnbär. Men inga björnbär utan björnbärsris, och detta känns som en ogenomtränglig djungel.

Skatten vi letar efter är en sten, en mycket speciell sten som kallas Drottningstenen. Enligt legenden ska drottning Blanka av Namur ha klivit upp på sin häst via denna sten, och som bevis ska hennes fotavtryck för evigt ha stannat på stenen.

Läs mer

Jättestenen som vänder sig för nybakat bröd

Enligt sägnen har Krogrygg vänt sig mot Glimmebodagårdens bakugn för att den känt doften av nybakat bröd.

Enligt sägnen har Krogrygg vänt sig mot Glimmebodagårdens bakugn för att den känt doften av nybakat bröd.

Enligt sägnen ska Krogrygg vara en ”vännesten” (vändsten), alltså en sten som vänder sig när den känner doften av nybakat bröd, antingen på egen hand eller med hjälp av trollen. Brödet ska vara av den gamla sorten, ett rejält bondbröd bakat i en vedeldad bakugn. Namnet har den stora stenen fått för att den ser ut som en framåtböjd jätte med krokig rygg som bär på en tung börda.

Läs mer

Fredagsmys med magisk utsikt

Fredagsmys med magisk utsikt över Haväng och Ravlunda skjutfält.

Fredagsmys med magisk utsikt över Haväng och Ravlunda skjutfält.

För tre somrar sedan gästades Brösarp av tiotusentals orienterare från hela världen. Finalen i världens största orienteringstävling hölls på Ravlunda skjutfält en halvmil nordost om byn. Bilden från medierna har etsat sig fast i minnet sedan dess. Världens bäste orienterare genom tiderna, fransmannen Thierry Gueorgiou, tar emot jublet likt en kejsare. Han står vid sista kontrollen högt uppe på ett tun i skogsbrynet och nedanför honom väntar 30 000 åskådare på att han ska springa ner i målfållan som segrare. Kulissen är magisk. Bortom mål ligger Hanöbukten och Östersjön i horisonten. Dammet ryker från de som springer i mål och hundratals flaggor vajar i vinden. Det är en surrealistisk syn och ser ut som en Mad Max-film.

Läs mer