Vädur – pumpa vatten med vatten
För att slippa bära vatten skaffade ägaren till Solbacken i Ludaröd i slutet av 1800-talet en vädur. Den pumpade upp vattnet 30 meter från källan till gårdshusen. Vattnet pumpades ända upp på loftet i en behållare för att sedan med självfall kunna nyttjas till människor och djur.
Under årens lopp fick rostiga rör bytas ut, men väduren vid Täppamöllan var i drift ända till 1964. Då grävdes en brunn och en pump med elektrisk motor installerades. På 1980-talet renoverade Alv Persson den gamla väduren, som nu åter kan visa hur det gick till i forna dagar.
Väduren, som förr också kallades akvapult eller stöthävert, pumpar vatten automatiskt utan hjälp av någon annan kraftkälla än rörelseenergin i strömmande vatten. Endast en mindre del av det inströmmande vattnet pumpas ut, medan resten rinner ut genom pumpens avlopp. En smått genialisk uppfinning från slutet av 1700-talet.
Så funkar en vädur
När vatten strömmar in genom inloppet (1) och en viss hastighet stänger sig den viktbelastade avloppsventilen (4). Då stiger det statiska trycket i pumpen och öppnar en utloppsventil vid (5). En liten mängd vatten strömmar då upp i tryckklockan (6), vilket gör att trycket i pumpen sjunker. När trycket sjunkit tillräckligt öppnar vikten avloppsventilen och vattnet kan åter strömma fritt genom pumpen och rinner ut genom avloppet (2). Trycket mot utloppsventilen (5) ökar med ökande vattenhastighet, och denna stänger sig igen. Under tiden som strömningshastigheten genom pumphuset åter ökar så trycker den komprimerade luften i tryckklockan (6) ut det magasinerade vattnet i utloppsledningen (3), och cykeln upprepas. En vädur innehåller endast två rörliga delar, de båda ventilerna, och är därför en mycket slittålig och driftsäker anordning som kan hålla i hundra år.
Här ligger Väduren och Täppamöllan
Mer om Backaleden + karta